Wyclef eller WyKeff?

Satt framför TV.n i fredagskväll och ögnade den halvdöda Idolfinalen som den där Erik Grönwall vann. I slumrande stund kände jag helt plötsligt att jag piggnade på mig när konfettiregnet öste ner som bäst i Globen.
Varför piggnade jag plötsligt till efter ett antal sura glas rödvin och kanske någon tjeckisk pilsner? Jo, det var den där Eriks flickvän som plötsligt stod på scenen med vinnaren och tindrade med ögonen. Det är okej med en spontan kram, ett jubel eller en näve i skyn. Men att stå och småvicka på höfterna som ett litet blygt ålbete hela låten ut fick mig att kvickna till och bli lite småförbannad och full i skratt.
Nå väl jag kunde inte se detta av förklariga skäl och zappar över till SVT som sänder från Oslos fredspriskonsert. Vad skådar mina piggnande ögon om inte en nyklippt Wyclef Sean. Han var såklart på ett strålande spelhumör. När jag fokuserat på vad som händer på TV ser jag att han får nåt i blicken upp mot kungahusets plats i publiken. Det kunde man väl ge sig tusan på att mannen ska upp till Mette-Marit och "rocka". I detta läge ligger jag och min flickvän dubbelvikta av skratt i soffan. Vart bär detta hän? Han hälsar på alla i den "blå lådan".
Alla i kostymer och balklänningar står med en rak arm ut i luften och gungar helt onaturligt igenom låten.
Jag bara skäms. Allt känns bara konstigt och fel. Jag vet inte varför men hela grejen störde mig. WyKEFF tycker jag om den smygreggaen han drar in i nåt falskt finrum. Var WyKeff det enda Obama kunde önska sig i dessa fredstider?
Var WyKeff den enda som godtog den billiga penning som förmodligen erbjöds honom?
Jag ställer frågan till alla inklusive Andres Lokko.
Bjöd de bara på sig själva?

Simple Minds Solnahallen 23 november 2009 - ARENAROCK på villovägar.

Herregud, äntligen! Enligt min kamrat Päsa skulle jag få skåda riktig ARENAROCK vilket jag hoppats på sen bandets New Gold Dream släpptes 1982. Kvar i bandet från storhetstiden, 80-talet, är Jim Kerr, Charlie Burchill och Mel Gaynor. Sanctify Yourself hade redan dragit igång när våra biljetter revs i entrén. Den låten ville jag verkligen inte höra så jag slapp den nästan. Sedan radar bandet upp hits. När min värsta längtan lagt sig blickar jag mer på de övriga i bandet. På scenen har de en körsångerska i Moulin Rougedoftande hatt och pumps med enorma klackar. Klackarna var inte i närheten av varken snyggt eller porrigt. Hon tittar nervöst på basisten medan han räknar in(!) henne i Once upon a time. Det verkar som om sångerskan inte har en blekaste aning om var i låtarna hon ska sjunga. Jim Kerr leder ner henne från sitt lilla podium i Alive and Kicking. Han vevar runt med armarna så att hon ska förstå att det bara är att köra på, och det är ju en del av en bandledares jobb att just fortsätta på nåt som inte är direkt planerat. Det som i denna situation var anmärkningsvärt var hennes flackande blick mot de övriga i bandet. Hon såg verkligen ut som ett levande frågetecken. Mitt upp i detta har keyboardisten redan spelat bort sig i några alster från New Gold Dream. Iklädd en Petroffskinjacka anno 1988 och stentvättade jeans läggs en fadd smak över bandet. Det kändes inte som om det var någon som helst tanke med kläderna på scenen. ARENAROCK = helhet.
Det som dock ska sägas är att bandets låtar från hela 80-talet är fantastiska livelåtar. Det är ARENAROCK på hög nivå när det blir allsångspartier och ekande gitarrer. Men när Jim Kerr går fram mot oss och blinkar likt Jerry Williams på börsen härsknar jag till.(läs gärna om Bono och hans like Jerry i tidigare inlägg)
Jag inser självklart att det är försent att se dem 2009 men vad ska man göra när en kamrat viftar med en biljett till mina drömmars horisont.
Sedan vågar jag erkänna att de låtar jag längtade efter fick jag höra till 90%. De hade kunnat skippa det urvattnade Gloriajammet(Van Morrison) sista tio minuterna och rivit av The American, Upon the Catwalk eller Book of Brilliant things.
Dessutom att tillägna en låt til Henke Larsson var ganska malplacerat med tanke på att det var det enda mellansnacket med substans.ARENAROCK = stora ord.
Tummen upp till Big Sleep, Let It All Come Down, See the Lights. Det som ligger dessa tidigare giganter i fatet är deras backcatalogue som innehåller en diger låtskatt som tyvärr blir alldeles för spretig då det ska komprimeras till två timmar.
Maken till orepat gig av den här kalibern har jag dock aldrig skådat. Men jag fick ändå vad jag tålde i genren ARENAROCK på gott och ont. (Jag älskar hela Once Upon A Timeplattan utom Sanctify Yourself. Nu var det sagt!) Tack Päsa!

Akkurat - my ...!

Skulle gå och dricka några öl med min bror en onsdag, lillördag. Det var fullt på Blå Dörren så vi masade oss runt hörnet mot Hornsgatan och hamnade på Akkurat, Stockholms öltätaste pub. Det är verkligen ett uppdukat smörgårdsbord av all världens ölsorter. Man blir imponerad av alla småbryggerier som trängs med giganterna. Jag personligen är konservativ vad det gäller öl så min beställning var enkel, Guinness! Min bror däremot är mer våghalsig och beställde en öl som jag redan glömt namnet på. Det var vad jag kommer ihåg ett familjebryggeri som gjort den. Spendrups är ju också ett familjebryggeri trots allt, så jag vet inte riktigt vad bartendern ville säga. Sen skulle det betalas för dessa två stora pints. En pint är 0,568261 liter. Den något överspände och övertrevlige bartendern maskerade det hutlösa priset med en snygg inbångning. Han slängde fram två kvitton och mitt kort fastklämt med en penna. Jag har aldrig förstått varför de envisas med att klämma fast den där pennan när man står 30 cm ifrån varandra. 141 kronor! 141 kronor! Är jag i Tokyo eller Oslo tänkte jag när jag gnuggat färdigt mina ögon? Jag måste vara i Oslo med tanke på pubens namn, Akkurat.
Akkurat my ass!

Bellbottoms = Conny Bloom

I och med The Black Crowes återförening för ett par år sedan går jag i gång på utsvängda jeans. Det är dock alltför många alternativesnubbar och snubbor som glider runt i dessa på stan i nån drömsk om att man är i sjuttiotalet. Sen smyger de fram sina nyliberala åsikter och den röda proggen är som bortblåst. Jag pratar inte om jeans från de största klädkedjorna utan från vintagestores. Visst är det kul att vi kan handla gamla kläder. Men nån jävla "dignity" måste man väl ha om man ska glida runt i ett par bellbottoms för 500 kronor från sent sjuttiotal.
Jag kan bara se en svennebanan ha dessa med "dignity": Conny Bloom från det nyvaknade Electric Boys.
Det är han och Chris Robinson från tidigare nämnda The Black Crowes som med värdighet kan ha dessa brallor med kraftig utsvängning nertill.
Alla andra gör mig bara förbannad.
Finns det verkligen några fler som kan ha dessa brallor?
Ge mig ett förslag! Ett!

Flower power by Machoheart

Jag är 23 år gammal och hungrig!

Husockupanter i huset mittemot. Det känns lite Köpenhamn över Liljeholmen/Gröndal. De hänger tätt i Beckers gamla nedlagda kontor. P-l-u-t-o.org hänger också här. Sluten rockklubb med smuggelöl och rökning INOMHUS! Det kan inte bli bättre. Lite London över det hela. Inte behöver jag åka till New York, Dublin eller ens Berlin för att finna den rätta känslan när jag har dessa attraktioner inom en radie på 100 meter!
Jag har sökt länge efter den känslan när jag hängde på kafféer med mina kamrater. Den där nostalgiska känslan som sprang på mig med full kraft i 20 årsåldern. Har inte träffat den på länge men nu verkar den infinna sig igen. Kaffet är godare nu för tiden. Ruset är tydligare.
Det är lite Piraya i Gävle.
Jag kanske ska glida över och ockupera en stund över en kopp kaffe?
Äh, det blir någon 90-talslåt istället. Typ Wannadies "My Hometown". Då får jag den där känslan som ockupanterna har.
Då vill jag glida ner på P-l-u-t-o.org. Utan mitt långa hår!? Ja just det, styrkan sitter ju i håret enligt Bibeln.
Ska bara vänta på håret. Sen ska jag ockupera, supa, hångla, slåss och återfå den riktiga känslan.

Tolkningsdags! Låt och band?

Tillbaka i stan.

Traaaaash! White Trash!

Alla får och kan se ut som de vill. Jag är ju helt originell med rakat huvud p g a hårbrist, slitna jeans och en vit t-shirt. Min stil? Jag vet inte. Jag måste nog fundera över den. Men en stil som inte fångar mig, eller den fångar mig visst fast på fel sätt. Jag går igång(blir förbannad) på alla militärbyxor, tribaltröjor med luva och tribaltatueringar. Det ligger nog en avundsjuka i att jag egentligen själv också vill ha en tatuering men vågar inte. Om jag skulle våga skulle jag pressa fram bra mycket ångest innan jag bestämt mig för vad som ska pryda min ömma hud.
Men man kan inte känna sig originell med dessa ledsamma tatueringar som man ska dras med i evighet. Militärbyxorna har väl spelat ut sin roll som cool bralla. De svarta festivaltröjorna med tribalmönster är ju så fula så det går inte att hitta ord.

Min dotter har ju för tusan ett par militärbyxor slår de mig nu! Det är OK eftersom inte har skaffat sig de två andra "white trash"-attributen. THANK GOD!

Det var ju mr Westerberg!

Paul Westerberg. Legend och legend. Har med nån slags värdighet gjort fantastiska låtar till filmen Open Season(Boog och Elliot). Barnfilm med musik för alla åldrar. Tyvärr sjungs låtarna sönder av skolade svenska musikalröster. Lyssna på orginalet.

Tolkningsdags! Vilken låt och artist?

Jag vet! Amfetamin och make up kanske inte är min grej men det är som vanligt en förbannat bra låt.

Svårt va?

Rue the day med The Wonder Stuff.

Vilken låt och vilket band?

U2 - kanske är Jerry Williams band?

Det var den känslan jag fick på Ullevi lördagen 1 augusti. Jag ställde frågan tyst i mitt huvud. Är det verkligen Bono på scenen? Hans manér påminde mer om mr Williams än sitt forna jag. Det var nu jag insåg att det är slut mellan oss rent konsertmässigt. Skivorna kan jag aldrig låta bli.
Rösten från den gigantiska scenen var stundtals inte heller helt olik mr Williams. Bono slarvade bort många låtar genom att väsa och skrika.
Kanske vi så småningom kan få en duett mellan dessa giganter!

U2 - var mitt band.

U2 har ju gjort Ullevi, Stadion och Eriksbergsvarvet många år tidigare. Jag såg dem på Eriksberg 1987 med 50000 personer till. Redan då enorma i Sverige men jag anser att de behöll sin storhet länge. De har alltid varit mina pojkar. Men extraspelningen 1 augusti 2009 satte nog stopp för min passion att se dem live. Jag vet att många tyckte bandet var slut 1987.
Det sa ju de som följt dem från 1980. Jag sällar mig inte till de som tycker att de är slut för det är de inte men jag känner att jag vill ha ett nytt band för mig själv där jag blir "kompis" med sångaren/sångerskan. Det ständiga sökandet efter det där bandet som kan bli något har börjat på allvar. Klart att det finns kanditater redan nu som jag inte vill avslöja.
Det behöver inte vara ett band som precis debuterat utan nåt som är "på G".
Pearl Jam trodde jag skulle komma in i mitt hem men något hände på deras väg och min väg. Jag var nog inte beredd. Lite väl mycket Achtung Baby! i mitt liv då.
Nu är det dags att kavla upp ärmarna och börja gräva i den feta musikmyllan.
PS.
Att ha Snow Patrol som förband säger det mesta om U2:s intresse av annan musik. USCH!

Försoning bröder

Allt tar sin tid. Även du tar tid. Jag, tar tid. Vi har tid, än så länge. Men plötsligt i chock står vi där och glor som vi lovat att aldrig göra. Att bekämpa olikheter är inget man måste, men så länge man gör det är det ett tydligt tecken på osäkerhet.
Försoning............

Min Ö. Macho Ö. ESKÖN.

Eskön.
Denna underbara lilla ö norr om Gävle ger mig det mesta jag behöver i ett Semestersverige. Men alla machomänniskor......vad är det med dem? Ett machohjärta betyder inte att man beter sig hur som helst. Varför ska alla hävda sig på så "originella" vis som att vara sarkastiska innan man hunnit skaka hand och presenterat sig. Det är något jag ser och upplever dagligen i min sommaridyll då jag halva förmiddagar denna vecka hjälpt till i vår lanthandel.
Alla sommargäster och permanenta förväntar sig att denna mysiga lilla affär ska finnas år ut och år in. Men det finns de med stora egon som bråkar om ointressanta saker som att jordnötterna står i fel hylla, eller att det är förskräckligt att det inte finns pepparkakor. Affären är öppen från midsommar till skolstart.
Nu ska inte alla dras över en kamm. Men jag har aldrig stått bakom en disk med ett somrigt leende och sålt glass till barn i blöta badkläder. Det är oerhört mysigt. Men det som slår mig är att när dessa BIG EGOS störtar in så påminner de om mig själv och min egen gåpåstil. Det är kul att lära sig nya saker i livet. Jag ska i fortsättningen försöka tänka på hur den som står bakom disken uppfattar mig och mina behov.
Inte bara i en affär utan på stranden, jobbet, hemmet, ja på alla möjliga ställen där missförstånd kan skapas genom att inte vara rakryggad.
Min fördom i detta är så enkel för mig då jag förflyttat mig till Stockholm för 14 år sedan och tycker mig vara lite bättre än dessa EGON jag möter.Jag gör fel men inga som märks. Eller rättare sagt jag är bättre än dem. Jag har lärt mig att föra mig på ett proffsigt vis i storstaden vilket gör att jag tycker att andra bara stolpar fram och tänker på sig själva i den lilla staden eller på den lilla ön.
ESKÖN

Jag är kär.

Jag är kär i Kristian Anttila idag.
Undrar om han gillar mig?
Jag är 21 igen.
Tack Kristian.

Svart hål........fortsättning

Människor som slukar min energi kan vara påfrestande när jag inte kan värja mig från dem. Ibland måste man bara finnas till i ett sammanhang som skulle kunna varit bekvämt, trevligt och kanske lite vuxet.
Då har man helt plötsligt vuxna runt sig som bara tar och tar. Deras ungar bara tar och tar. Ingen lägger ett finger i kors trots att men vet och ser vad som kommer att ske.
Jag har egna barn som dras in i de svarta hålen. De stannar utanför ïngången till hålet och frågar: Pappa! ska det vara så här?
Ibland måste de utstå att världen inte är som jag lärt dem och det är bara sunt. Men när ens närmaste inte vill eller kan se och höra sig själva och sina barns energislukeri mot deras omgivning blir jag matt och grubblande. Hur kan det bara bli så här år ut och år in?
Man kanske borde prata om det och förstöra lite relationer eftersom jag antar att de jag pratar om inte har en blekaste aning om vad som sker ideras liv.
Jag säger som Håkan Hellström sa i en TV-intervju för några år sedan: "Alla är idioter". Det är likadant för mig. Det är mitt utgångsläge, sen blir jag glatt överraskad när någon i min omgivning bevisar motsatsen.
De som bevisar motsatsen saknar jag varje vaken sekund.

Svarta hål

Jag har svårt för svarta hål. Jag tycker det känns osäkert att vara måne i mitt eget universum. Jag utvecklar senare.

Granken

Pojken mittemot i den blå stickade ylletröjan med Exploitedmärken ger mig ett skönt leende när vi bestämmer oss för att cykla på den spolade fotbollsplanen vid Pingeltorpsskolan en vårdag. Vi bestämmer oss för att bara använda treans växel så vi får mycket spinn på hjulen. Jag undrar om vi var inspirerade av isracingens mästare, Posa Serenius? Vi stod på allt vi kunde tills kurvorna närmade sig med raketfart. Det gick inte att tvärnita, bara trampa mindre fort. Innan vi visste ordet av låg vi i de blöta snödrivorna runt planen och garvade så pisset nästan trängde igenom jeansen.
Någonstans i detta bygger vi upp någonting som inte går att förstöra. Jag själv hade en blå stickad ylletröja med Bob Marleymärken. Han med punk och jag med reggae.

Tröjorna blev fuktiga och kalla men det gjorde inget så länge vi hade likadana. Steget var långt mellan punken och reggaen tyckte vi då men inte nu. Det var vår förening. När jag idag blundar och tänker på vår vänskap så ser jag dessa två spolingar på en varsin treväxlad cykel i ett av Gävles nya bostadsområden. Jag gissar inga år. Skolresan 1986, tågluff, Roskildefestivalen till trots. Vi har ibland glidit ifrån, glidit före, glidit efter, glidit bredvid varandra utan att överhuvudtaget betvivlat vår järnvänskap från mycket tidigt 80-tal. Vi satt i min källare i villan från 1974 och jämförde "The great rock'n roll swindle" med Bobbans "Uprising". Jag tror vi jämförde omslagen, inte musiken. Eller kanske var det musiken?
"Never mind the bollocks" på kassett i ditt pojkrum. Kanske var det en kassett med Cockney Rejects? Oi oi oi.
Aldrig glömmer jag de gånger vi cyklade in till stan och bläddrade i skivbackarna på Skivbutiken. Numera nedlagd efter många långa härliga år. Då låg den inte i Winnhuset utan på Norra Rådmansgatan. Mitt första minne i butiken med pojken i blå ylletröja var när jag höll i U2:s "War" och fick kommentaren att det var lite "för svårt". Vi använde nog bara ordet konstigt. Om det var ett annat tillfälle eller samma dag som jag sneglade Aswads "Live and direct" vet jag inte men det känns som att allt skedde samma dag. Allt handlade om att köpa en LP och få en eftertraktad blåvit skräddarsydd skivpåse med trycket"Skivbutiken". WOW!
Vad kul det var att upptäcka musik med dig. Det bästa är att vi fortfarande upptäcker trots ett antal mil mellan oss. Vi kommer nog aldrig cykla på en sån där blöt is men känslan av att göra det hoppas jag återkommer.
Skivrean på Domus gick inte av för hackor heller då vi nästan pissade på oss av skratt åt alla knasiga dansbandsomslag. Herrgegud!

Längtan........

.....till Öland, Eskön, Gotland, Skåne. Men allt detta är bara tidsfördriv, slå ihjältidentid innan 24 september står för dörren och Elitserien drar igång. Fotboll är så j-a tråkigt, trist, segt, mållöst bla bla. Visst NHL i all ära men där spelar inte Brynäs.
Ville bara säga det.

Hemlngbybacken - världscup?

Var på fyllan som vanligt i lördags med några riktigt kära vänner. Kocken och hälsoministern. Kocken är från det fina Lidingö. Vi började prata om skidor, Sälen, vad dyrt allt är, vad bra Stenis var osv. Jag kom att tänka på att jag tillbringat en friluftsdag i Ekholmsnäsbacken på Lidingö för fem årsedan genom jobbet. Komiken började med att backen inte bytt liftar sen den offentligt lades ner nån gång på 80-talet. Jag drogs med uppför backen med en skräckslagen sexåring mellan benen. Liften fastnade i mitt knäväck och vi slungades förenade ut i en jordhög. Jag trodde jag skulle dö. Jag trodde att hon var död, tills jag upptäckte henne ensam i liften på väg upp till toppen på 40 meter. Man kan tydligen hyra hela denna legendariska för en dag om man är en skola eller ett gäng med rikliga summor pengar.

I den härliga fyllan där vi även avhandlade U2:s karriär som alltid kom vi fram till att det hade gått av stapeln en världscupstävling(enligt kocken) i nämnda Ekholmsnäsbacken!! Kocken hade dock inte varit närvarande i backen dock desto mer närvarande framför en technicolor TV. Likaså jag då hemma i mitt underbara Gävle. Jag tror det var en Luxor.

I samband med denna världscupstävling(enligt kocken) var det även en kändistävling där deltagarna hette Lasse Åberg, Brasse Brännström och Jan "Loffe" Carlsson. Enligt kocken fick den bästa kändisen möta den bästa alpina svensken. Alla visste vi att det skulle bli "Stenis". Det var bara det att han kraschade så våldsamt i parallellslalomfinalen att han blev skadad. Kocken nämnde vem som vann och namnet är för mig känt men min hjärna skiter i det.

Vi är lite oense huruvida detta var en världscuptävling men det spelar egentligen ingen roll då jag känner att jag gärna sett "Stenis" i Hemlingbybacken i Gävle. Det hade betytt mer för Gävle som stad än Lidingö som "the snobb area of Stockholm".

Varför detta svammel? Jo, varje gång jag tar mig genom Stockholm och ser resliga kullar lite överallt i staden hör jag min egen fars, Skogshuggarens, röst i huvudet.
Massun, Massun, tänk att Lasse Åberg ska åka mot INGEMAR STENMARK! Jag var bara elva och tyckte det lät toppen. fattade aldrig att Ingemar var så illa däran att han inte kunde ställa upp.

Nästan 30 år senare på fyllan, vid ett köksbord i Gröndal börjar jag och kocken fläta ihop våra historier och kommer fram till att STENMARK är och var bäst. Även en kraschad STENMARK är en bra STENMARK. Det råder vissa tveksamheter runt Lasse Åberg och Brasse i slalombacken. Kocken som faktiskt bodde på Lidingö runt denna tid masade sig aldrig ner till målfånget. Det hade varit på sin plats med lite "kråkor" från stjärnorna.
Jag tror faktiskt att mina föräldrar köpte begagnade slalomskidor till mig efter detta TV-jippo.
Jag fick rödvita-träKneissl med skruvade stålkanter. Gult underlag. Svarta skinnpjäxor som slutade strax över ankeln!

Inte så glamoröst men bättre än mina Edsbynlöparskidor som jag slitit på i två vintrar.

Därav min stuga i Sälen och drivkraft att tvinga mina barn till slalomåkning mot deras vilja. SLALOM ÄR KUL OM MAN KAN DET I HEMLINGBYBACKEN!

Hålla tillbaka?

Det är jobbigt att visa hänsyn. Jag är trött på hänsyn. Att alltid behöva hålla tillbaka det innersta. Det som gör mig till den person jag är. Jag ska tycka men får inte enligt mig själv och andra tycka för mycket, för brett eller för högt. Det kanske är en outtalad tolkning som bara jag upplever. Jag måste få ett slut på detta. Att hålla tillbaka på det som gör mig till mig gör också att jag drunknar i anonymitet. Visst är det skönt att vara anonym, men inte om jag inte valt det. Jag har svårt att kallprata om ditten och datten. Jag vill vara förbannad utan att skrika. Jag måste få älska det jag älskar passionerat, inte lite lagom. Jag dör. Det finns andra som kräver plats. Helt Ok men jag då? Jag har ju mer att säga. Kanske inte så mycket att göra. Det handlar inte om att vara grannpolis eller bitter det-där-har-vi-provat-förr-så-det-går-intemänniska.
Jag blir bara så arg på människor som söker en konflikt. Inte ett slagsmål bara nåt att själv bli förbannad på.
Som Paul Kelly sjöng en gång i tiden"From little things big things grow".
Människor idag känns som tidsinställda bomber. Även jag. Men bara om inte får tycka och tänka som jag vill utan strid. Men att irritera sig på att cyklisterna på Liljeholmsbron cyklar för fort och vårdslöst är små saker för vissa men stora för andra. Min granne går konsekvent mot cyklisternas mittlinje på bron för att han tycker att allt som har med cyklister att göra är för jävligt. Han bara hoppas att någon ska kroka i honom!? Det är hänsyn det, NOT.

Jag vet att jag tappat tråden och det gör livet ännu bättre. Måste allt vara så tillrättalagt? Undrar om min granne visar hänsyn i andra sammanhang? Nu börjar jag låta som honom.............

Jag vill ha människor runt mig där jag inte behöver tänka mig för så att man inte trampar på någon. Njuta och älska hänynslöst-hänsynsfullt. Ni finns där men för sällan.

Jag tänker inte hålla tillbaka.

Substantiv

Prylarna gör det! Det är prylarna som får mitt liv att inte stanna allt för länge. Okej, nu har jag köpt en platt-tv som man ska ha. Bilden är ju dålig trots digibox och tv-inställningar in absurdum. Jag visste om att fet-tv hade bättre bild men man måste falla för trycket. Jag har ju en platt tv. Vad det nu betyder?

Köpte aluminiumfälgar till min härliga "lovecar". Volvo 850 anno 1993. Röd. Med pyspunka. Fick med en uppsättning vinterdäck utan pyspunka. Punkan är utbytt och Sälensemestern känns helt plötsligt nära. Jag kan inte riktigt vänta till Sälenresan är avklarad då jag ska sätta på mina aluminiumfälgar som jag köpte på Blocket av en jämte boendes i Södertälje. "Sötälje". En riktig raggare. Jag körde bakom honom på en smal skogsväg söder från S-tälje. Han va en sån raggare som lutar sig lätt till höger i bilen. Vänster hand på ratten och huvudet hängandes till höger över växelspaken. Jag vet inte varför vissa kör bil så. Det kanske ska se avslappnat ut? Jag har dock sett det för ofta för att det ska vara en slump. I min lilla stad där jag är uppvuxen finns det många sådana smygraggare. De ska ha keps med nåt coolt tryck. Gärna en dödskalle.


Ny ipod har också införskaffats. Finansiering sker genom jobbet. Ett litet lyx och det tackar vi för. 120 G! Jag har fyllt den med 7G och den känns full.

Som grädde på moset fick jag ett par Sony MDR-7506 studio monitorlurar av min granne från "Götet". Han är i branschen där sådana används så det var "a piece of cake" att fixa dem till mig. Men bara mödan att få en tekniker att löda på ny sladd utan krull är anmärkningsvärt. Dessutom kapades längden till en arms. Livet kan inte bli bättre.

Mina pusselbitar ligger på rätt plats.

Har alltid varit inne på att köpa mig ett par Birkenstock. Men visst tusan går man och håller upp stortån så att inte tofflan ska ramla av? Vad är det för skräpsko för en dyr penning. Jag kör på i mina inomhusskatardojjor.

Fick med orginalkåpor till vinterdäcken! Jag har kastats tillbaka till 1993 med bil och musiken i podden. Det är nog där jag vill vara.

Jag kräver inte mycket....

Jag är så nöjd. Har länge diskuterat med mig själv hur jag ska dra högtalarsladdarna in i köket. Jag har väl inte kommit fram till nåt eftersom jag inte haft några högtalare att dra dem till. Men i ett ögonblicks verk ballade en stereo ur på jobbet och jag likt Norpan i Dr Snuggles snodde med mig de två små söta ljudlådorna hem. Nu placerade på på bokhyllan med kokböcker och Ittala ljusstakar. Nu väller "Stop making sense" ur högtalarna i köket medan jag glor på laptopen vid köksbordet. Sladd dragen från laptop till stärkare. Talking Heads konsertfilm är ju fantastisk. Inte bara ljudligt utan även bildligt. 1984! Vilket år. Min släng av någon bokstavskombo kastar tillbaka mig som vanligt i tiden. Jag börjar minnas det underbara året. Pride(In the name of love) med U2. Det räcker så! Allt på grund av ett par små högtalare som höjde min standard i livet. Jag kräver inte mycket. Bara ett par sladdar som dras rätt väg.

Att aldrig lära sig

Rus, rus, rus och åter rus. Det är ju det jag söker. På enkel eller komplicerad väg. Den komplicerade kan vara skapande av bra musik, finnandet av en bra platta eller att bara lyckas lösa ett logistiskt familjeproblem. Rus. Ett rus utan baksmälla. Sen har vi den korta vägen till rus som ger en lång väg tilbaka till verkligheten. Den där förbannade alkoholen. En god middag i hemmet, ett lugnt och stillsamt pubbesök med nån kamrat, efter ett trevligt evenemang smakar det alltid gott med några glas. Men det stannar aldrig där. Det blir alltid för mycket, dagen efter. Borde jag inte förstå detta när jag ser mig själv i spegeln varje gång rusningsdrycken far som en rännil genom kroppen. Leendet på läpparna. "Shit är jag inte lite snygg ikväll?" "Va konstigt det luktar om min urin, bränt gummi." Några pilsner till sen lyfter vi. Nya höjder, lösningar och rus.
Jag vaknar 06.23 i min dotters säng. Täcket klibbar fast av kylan i rummet. Jag ligger stilla och känner att det är dags att besöka toaletten. Fort. Innehållet i kroppen vill ut. Samma visa varje morgon när jag varit så där snygg. Jag kräks fram till 12. Varje gång.
Mitt problem är att jag inte tänker "aldrig mer". Jag tänker ingenting. Jag rider ut stormen. Min tjej frågar mig hur mycket jag drack igår? Jag svarar att de inte blev så blodigt. Jag drack bara fyra, fem öl(på det ena stället som vi va på). Sen inser jag att vi var på tre, fyra ställen. Det va verkligen inte så blodigt. Men idag är det blodigt.
Att jag aldrig lär mig.......

Synden

"Varför ber du? Har du gjort nåt fel? Är det bara slentrian? Är det sånt man gör i din del? Jag ser att du blundar. Smakar du på orden? Vilken är din bild?
Kan jag bli som du, just exakt precis?
En ryckig pose med höger skuldra.
Jag blir till stel stearin, kall som is. Du ser att jag ber. Spottar ut orden! Målar brunt! Jag har gjort fel. Det är sånt man gör. Här i min del. Amen."

M. Karlberg 2009

Rocky Balboa

Jag är Rocky Balboa. Varje gång jag tar på mig det sista innan jag beger mig hemifrån på morgonen för att gå till mitt jobb trycker jag in två små kuddar fyllda med musik i mina öron. Just nu blandas det som givits ut under 2008. Den ena låten är bättre än den andra. Jag går längs Lövholmsvägen för att sedan vika av mot Liljeholmsbron som tar mig till Södermalm. Jag måste gå under bron så jag kommer på rätt sida. När jag går in under bron möts jag av gult smutsigt "tysklandskakel". Jag har sett "Alla vi barn från Bahnhof Zoo" en gång i tolvårsåldern och mitt minne är gult av filmen. Jag kommer nog aldrig att flytta till Berlin. Me tanken hoppar på mig att jag är i Berlin varje gång jag går i kulverten.
Jag håller till höger mot kaklet för att sedan snabbt sno upp för några tråkiga trappor som i sin tur leder upp till rätt sida på bron. Det spelar aldrig någon roll vad det är för låt i lurarna. Det kan vara Paul Anka, Calexico eller Jenny Wilson(denna underbara Jenny). Detta till trots nynnar jag alltid på ledmotivet till Rocky, jag sänker ner huvudet och kutar uppför de 20-25 stegen. Tiden står helt stilla under de 3-5 sekunderna. När jag sedan kommer upp på bron tänker jag att jag är Rocky Balboa. Jag vill så gärna sträcka upp mina armar i luften men det är något som håller dem tillbaka. Mitt leende är brett och verkligheten slår snabbt tillbaka med en sur cyklist som har bråttom. En dag står jag på trottoaren med resta nävar och ler snett.

Jag vet inte om det är för att jag ska till jobbet, har egen tid med min Ipod eller om jag sett Rocky för många gånger. Jag är Rocky Balboa fem dagar i veckan någon gång mellan kl. 07.30 och 09.00.
Jag är i alla fall Rockyyyy Baaalboooaaaa! Lets get ready to rumble!

Det ligger alltid en cykel i Tickselbäcken.

Så länge jag kan minnas har det alltid porlat kallt och smutsigt vatten i den lilla "Sätrabäcken" i Gävle. Den rinner rakt igenom stadsdelen med samma namn. Jag själv är uppvuxen i Sätra. Den lilla bäcken betydde inget annat än just kallt och framförallt smutsigt vatten. Brunt, som svagt kaffe. Som kallt kaffe. Det har väl vakat till nån gång när man gått förbi den men det kan ju knappast ha varit några större fiskar med tanke på att bäcken inte är bredare än en manslängd. Människor i alla åldrar inklusive jag själv har väl någon gång kastat i nåt som inte hör dit. Det gör väl också sitt till att den antagligen inte har nåt blomstrande undervattensliv.
Jag och min far, Skogshuggaren kunde roa oss med att cykla till den sjö där bäcken började. Tickseltärnan är namnet på den lilla sjö där allt börjar. Lunds fäbodar ligger i anslutning till sjön. Jag har inga större minnen från fäbodarna förutom några gärdsgårdar längs vägen. Nu börjar den där känslan komma igen. Jag måste hem! Jag måste kolla hur det verkligen såg ut. Hur kunde jag kasta i de där ölburkarna när man var omringad av papperskorgar i Sätra centrum 1985? Tonårsfylla i all ära men den där nedskräpningen gör lite ont idag. Att pissa i bäcken var kutym. Det låg alltid en cykel eller kundvagn nerslängd från någon av broarna. Man kunde stå i en halvtimme och titta på dessa glittrande föremål som fick någon slags guldkant i det bruna vattnet. Jag minns när jag började i sjuan på Stora Sätraskolan då några nior bar ner en ny(eller gammal) elev till bron, för att därefter kasta i denne med kläderna på.

Jag lämnade Gävle och "Sätrabäcken" 1995, vilket har tvingat den lilla bäcken i glömska. Mina föräldrar bor kvar i Sätra så ibland när jag är "hemma" och hälsar på korsar jag det där nostalgiska vattnet. När jag drar mig till minnes har mycket i mitt liv utspelat sig längs det rinnande vattnet. Jag vet inte om det porlar så mycket, det var nog mer en barndomsfantasi. Klart det kan porla igenom en kundvagn också, men det kanske inte är så vackert. Nåväl, jag besökte nyligen "my hometown" som the Wannadies sjöng en gång i tiden(Jag vet att the Boss sjöng nåt om det men det är lite mer avlägset för mig). Mina föräldrar hade lämnat plats för mig i deras trerummare. Jag gick på hockey, drack öl och träffade kompisar från förr. Krogbesök med tillhörande köttmarknad. Full som ett ägg lämnade jag city of Gävle med 01.15 bussen(jag vet, jag klarar inte mer). Jag hoppade av vid Sätra centrum, drog upp kragen över haka och mun och styrde stegen mot trerummaren. Jag gick förbi torget där jag drack sprit för första gången. Brännvin special och Coca-cola. 1984 med Magnus Rydh. "Mannen utan vidare"! Jag gick förbi Pizzeria La Bussola och Folktandvården för att sedan svänga av ner mot den i natten svarta bäcken. När jag gick på bron glimmade det till i vänster ögonvrå. Jag tvärstannade för att med dimmiga ögon skymta något intressant. Ännu en cykel i vattnet. Styret och framhjulet stack upp med nåt hängande över sig. Det såg ut som gammal vass. Det hängde även en gammal icapåse i plast i styret. Jag drog ett djupt andetag och log för mig själv. Jag hörde mig själv tyst säga.

- "Det igger alltid en cykel i Tickselbäcken." Jag gick hem leende med många minnen i tankarna. Något tillskruvade dock. Den tyska filmen Das Boot fick mig att nyktra till den natten. Jag sov gott.