Önskar jag vågade slänga mig in i projekt som jag vill men har för dåligt självförtroende för. Projekt är ett stort ord för mig. För andra är det möjligheter. Det börjar dock dra ihop sig. Jag kanske ska sikta på att åtminstone byta jobb. Sen kan väl punkdrömmarna få flöda fritt. Varför startar jag inte det musikaliska utbytet med den minst lika osäkra pappan jag träffade på sonens dagispicnic? Hur svårt kan det vara? Jag vill ju bara leva och må bra. Musiken får mig att må bra. Trots dessa ytliga känslor i mångas öron och ögon känner jag att det är det viktigaste som finns. Jag sjunger i ett pausat coverband som dock får mig att finnas till. Det spelar ingen roll var det musikaliska tar vägen bara det är musik. Att slå loss på den stålsträngade sura gitarren på jobbet till tonerna av "Sommaren är kort" får mig att må bra trots att det är en jävla pisslåt.
Jag fick ju en melodica i present för ett tag sen. Den är ju fantastisk. Ska ta mig an den i sommar.
Den där gitarren ska inhandlas snarast.
Nu ska jag knyta band med alla som har det osäkra suget efter att få skapa och fly.
