Hemlngbybacken - världscup?

Var på fyllan som vanligt i lördags med några riktigt kära vänner. Kocken och hälsoministern. Kocken är från det fina Lidingö. Vi började prata om skidor, Sälen, vad dyrt allt är, vad bra Stenis var osv. Jag kom att tänka på att jag tillbringat en friluftsdag i Ekholmsnäsbacken på Lidingö för fem årsedan genom jobbet. Komiken började med att backen inte bytt liftar sen den offentligt lades ner nån gång på 80-talet. Jag drogs med uppför backen med en skräckslagen sexåring mellan benen. Liften fastnade i mitt knäväck och vi slungades förenade ut i en jordhög. Jag trodde jag skulle dö. Jag trodde att hon var död, tills jag upptäckte henne ensam i liften på väg upp till toppen på 40 meter. Man kan tydligen hyra hela denna legendariska för en dag om man är en skola eller ett gäng med rikliga summor pengar.

I den härliga fyllan där vi även avhandlade U2:s karriär som alltid kom vi fram till att det hade gått av stapeln en världscupstävling(enligt kocken) i nämnda Ekholmsnäsbacken!! Kocken hade dock inte varit närvarande i backen dock desto mer närvarande framför en technicolor TV. Likaså jag då hemma i mitt underbara Gävle. Jag tror det var en Luxor.

I samband med denna världscupstävling(enligt kocken) var det även en kändistävling där deltagarna hette Lasse Åberg, Brasse Brännström och Jan "Loffe" Carlsson. Enligt kocken fick den bästa kändisen möta den bästa alpina svensken. Alla visste vi att det skulle bli "Stenis". Det var bara det att han kraschade så våldsamt i parallellslalomfinalen att han blev skadad. Kocken nämnde vem som vann och namnet är för mig känt men min hjärna skiter i det.

Vi är lite oense huruvida detta var en världscuptävling men det spelar egentligen ingen roll då jag känner att jag gärna sett "Stenis" i Hemlingbybacken i Gävle. Det hade betytt mer för Gävle som stad än Lidingö som "the snobb area of Stockholm".

Varför detta svammel? Jo, varje gång jag tar mig genom Stockholm och ser resliga kullar lite överallt i staden hör jag min egen fars, Skogshuggarens, röst i huvudet.
Massun, Massun, tänk att Lasse Åberg ska åka mot INGEMAR STENMARK! Jag var bara elva och tyckte det lät toppen. fattade aldrig att Ingemar var så illa däran att han inte kunde ställa upp.

Nästan 30 år senare på fyllan, vid ett köksbord i Gröndal börjar jag och kocken fläta ihop våra historier och kommer fram till att STENMARK är och var bäst. Även en kraschad STENMARK är en bra STENMARK. Det råder vissa tveksamheter runt Lasse Åberg och Brasse i slalombacken. Kocken som faktiskt bodde på Lidingö runt denna tid masade sig aldrig ner till målfånget. Det hade varit på sin plats med lite "kråkor" från stjärnorna.
Jag tror faktiskt att mina föräldrar köpte begagnade slalomskidor till mig efter detta TV-jippo.
Jag fick rödvita-träKneissl med skruvade stålkanter. Gult underlag. Svarta skinnpjäxor som slutade strax över ankeln!

Inte så glamoröst men bättre än mina Edsbynlöparskidor som jag slitit på i två vintrar.

Därav min stuga i Sälen och drivkraft att tvinga mina barn till slalomåkning mot deras vilja. SLALOM ÄR KUL OM MAN KAN DET I HEMLINGBYBACKEN!

Hålla tillbaka?

Det är jobbigt att visa hänsyn. Jag är trött på hänsyn. Att alltid behöva hålla tillbaka det innersta. Det som gör mig till den person jag är. Jag ska tycka men får inte enligt mig själv och andra tycka för mycket, för brett eller för högt. Det kanske är en outtalad tolkning som bara jag upplever. Jag måste få ett slut på detta. Att hålla tillbaka på det som gör mig till mig gör också att jag drunknar i anonymitet. Visst är det skönt att vara anonym, men inte om jag inte valt det. Jag har svårt att kallprata om ditten och datten. Jag vill vara förbannad utan att skrika. Jag måste få älska det jag älskar passionerat, inte lite lagom. Jag dör. Det finns andra som kräver plats. Helt Ok men jag då? Jag har ju mer att säga. Kanske inte så mycket att göra. Det handlar inte om att vara grannpolis eller bitter det-där-har-vi-provat-förr-så-det-går-intemänniska.
Jag blir bara så arg på människor som söker en konflikt. Inte ett slagsmål bara nåt att själv bli förbannad på.
Som Paul Kelly sjöng en gång i tiden"From little things big things grow".
Människor idag känns som tidsinställda bomber. Även jag. Men bara om inte får tycka och tänka som jag vill utan strid. Men att irritera sig på att cyklisterna på Liljeholmsbron cyklar för fort och vårdslöst är små saker för vissa men stora för andra. Min granne går konsekvent mot cyklisternas mittlinje på bron för att han tycker att allt som har med cyklister att göra är för jävligt. Han bara hoppas att någon ska kroka i honom!? Det är hänsyn det, NOT.

Jag vet att jag tappat tråden och det gör livet ännu bättre. Måste allt vara så tillrättalagt? Undrar om min granne visar hänsyn i andra sammanhang? Nu börjar jag låta som honom.............

Jag vill ha människor runt mig där jag inte behöver tänka mig för så att man inte trampar på någon. Njuta och älska hänynslöst-hänsynsfullt. Ni finns där men för sällan.

Jag tänker inte hålla tillbaka.