Thin Lynott - Phil Lizzy....

...har jag helt plötsligt upptäckt av en udda anledning. SKÄMSKUDDE! Jag fick nämligen en present eller gåva av en förälder i skolan där jag jobbar. Fick öppnas hemma, vilket jag också gjorde. Till min förvåning fick jag denna. Hjälp, var min första tanke. Hur ska jag tackla detta. Jag gillar inte Thin Lizzy. Jag gillar heller inte band som spelar in hela skivor med låtar av sina idoler. Men ibland har man fel, skönt.

Omslaget är inte i min smak, och jag är full av fördomar. Jag fick lite Rydell och Quickvibbar(Coverband). Men redan efter The boys are back in town som ligger tidigt på skivan börjar jag bli svag. Joakim Amorell är en duktig sångare och brinner för varje ord som skrivits av Phil Lynott. Dessutom är hans engelska magnifik jämfört med många av våra exporter till världen. Ingen jädra Eric Gadd-engelska här inte. Ett ambitiöst samarbete med Czech National Symphony Orchestra genomsyrar skivan. Helt plötsligt blir det svårt att avfärda. Är detta inkörsporten till mitt nya knark - Thin Lizzy? De stora arrangemangen och instrumentsättningen gör att man lyssnar några extra sekunder som leder mig in i Phils värld.....eller Joakims värld. Och visst, han som står där bredbent och knyter näven är den föräldern som gav mig presenten. Tack.

Same same but different!

Kommer vi någonsin få se Bono på Börsen?