LISTAN! 2008! MUSIKEN!

Då var det dags för det man längtar efter hela året. LISTAN! Jag är ju inte någon obskyr musikvetare som tror mig veta vilken musik som är bäst. Jag gillar bara detta och tycker att de platsar på min lista över årets bästa låtar och plattor. Årets besvikelser måste jag också självklart ha med. Det är säkert ingen dålig musik utan jag tycker att den är överkokt eller bara dålig.

2008 års bästa låtar:

Kids - MGMT

With Every Heartbeat - Kleerup(feat. Robyn)

4 Minutes - Madonna(feat Justin Timberlake)

Where Will I Be - Daniel Lanois

Geraldine - Glasvegas

2008 års bästa plattor:

22 Dreams - Paul Weller

Markusevangeliet -Markus Krunegård

Warpaint - The Black Crowes

Tell It Like It Is - Stephanie McKay

Pascal - Galgberget

Youth Novels - Lykke Li

REM - Accelerate

Vampire Weekend - Vampire Weekend

Glasvegas - Glasvegas

Strange Breaks and mr Thing - Various

Alborosie - Soul Pirate

Rockferry - Duffy

De som blommar i min ipod våren 2009:

TSOOL, Titiyo, Marianne Faithfull, Fleet Foxes, Mellencamp, Kristian Antilla, Portishead, Calexico

Delete:

Spiritualized, Verve, James ja all jädrans 90-talssvullst.

Ingemansland:

Coldplay!

Vad tycker du?

Tyck!

Mörkrädd!

Jul igen och läskiga tomtar.

Jag är så mörkrädd.

Jag är mörkrädd på riktigt om det nu finns mörkrädsla på ett felaktigt vis. Mina föräldrar, Skogshuggaren och Undersköterskan envisades varje jul att ställa en liten plasttomte ungefär 50 cm hög under trappan på källarplanet i vår tegelvilla på Krikonvägen 18 i Sätra, Gävle.

Varje gång jag och min bror skulle gå ner för det heltäckningsmattebeklädda trappstegen och spela pingis eller titta på TV var vi tvungna att ta oss förbi denna skevt leende lilla Nisse i plast och intryckt näsa. Usch! Jag känner så fortfarande när jag tänker på vad han skulle kunna gjort med oss om han var levande.

Någonstans var han ju det eftersom jag var livrädd för honom. Det var nog inte bara tomten under trappan som gjort att jag är mörkrädd. Men att placera en figur under en trappa som man dessutom skulle älska och längta efter kändes inte bra då. Jag kommer ihåg hur jag gick ner för trappan i sakta gemak och lungt och något kallsvettig stannade på det sista steget för att sedan sträcka ut min högerhand i mörkret. Lysknappen satt till vänster på väggen i det mörka rummet. Tomten stod till höger. Här blev det alltid en konflikt. Ska jag koncentrera mig på lampan runt hörnet till vänster eller ska jag vara beredd på tomtens attack från höger?

Jag tyckte aldrig om vår källare även om den var ett bra tillhåll i tonåren när man vill kolla porr och dricka folköl. Nåväl nog var vi lyckliga under våra jular på 70 och 80-talet. Men jag kommer inte ihåg ett tillfälle då det känts bra att gå ner i vår källare. Även när jag flyttade hemifrån och kom hemoch hälsade på var det aldrig kul att gå ner och hämta sylt till de underbara fläskpannkakorna som gjordes i mammas stekpanna. Det värsta då var att först skulle man förbi "tomtehålan" sen skulle man förbi pappa Skogshuggarens stora vedlåda som det kunde rassla till i när veden låg obekvämt. Sedan in i klädkammaren där eventuellt tomten kunde vara om det nu inte var jul. I klädkammaren fanns ett litet skafferi med sprit och sylt.

Jag var alltid rädd i skafferiet även när jag häxblandade spriten med äppeldricka. Tänk om tomten släckte lampan, slog igen dörr 1 och dörr 2? När jag väl tagit mig dit kunde jag hyperventilera en minut för att sedan ta mig ut och upp till det trygga köket.

Det ska tilläggas att om du inte redan förstått så är ju källaren mörk, svart, kall och har lysknappar runt hörnet. Min konflikt är att jag inget hellre önskar mig än en villa med en cool källare. Det kanske blir ett hus så småningom men aldrig i hela världen att jag skaffar mig en tomte. Inte ens en trädgårdstomte. Undrar inte om det också stod en uppstoppad kajman i samma rum i källaren på Krikonvägen 18 som tomten?

Hur tänkte de?

Du fattas mig! Du vet vem du är!

Augusti 1986.

Vi möttes i ett klassrum vid en gemensam bänk. Du fick min värld att bli bättre. Jag hade aldrig sett saker på sättet du såg den. Vi hängde tätt, många trodde nog att vi var ett par. Vi kanske innerst inne hade en önskning om det men vågade inte spela med relationen som insats. Jag vet inte om det var instinktivt att vi i olika situationer sa nej. Vi hade så många "chanser". Jag kommer ihåg nätterna i ditt flickrum i Bomhus. Inget hände, men egentligen var det det som var själva händelsen.

Pulsen gick för högtryck och endast ett tunt lakan mellan oss stoppade eventuell beröring av naken hud. Nätterna i Sigtuna flera år senare var likadana. Du fick mig att förstå ömsesidig respekt. Du blev min drog.

Varje gång jag hade funderingar över det existentiella fanns du där för mig. Antagligen fanns jag där för dig också.

De där nätterna med det idag ganska äckliga black currantteet. Lovecats med The Cure tyst på en bandspelare.

Du hade oftast en religiös vinkling på saker och ting utan att du prackade på mig någon tro. Vi levde i en slags ahaålder mellan 16 och 24. Det spelar ingen roll vem man umgås med i dessa år, man får nog ahaupplevelserna ändå. Jag är ändå glad att det blev just du som la mitt pussel. Jag har med mig det fortfarande. Jag har såklart andra runt mig som jag kan bolla livets egentligheter med. Jag hade dock aldrig kunnat hålla mig så flytande om det in var för att vi låg tillsammans de där nätterna utan att röra varandra. Det enda vi rörde var våra sinnen. Intellekt.

Du var den enda som kunde få min hårda fasad att krakelera. Du kunde få mig att gråta. Och skratta.

Älskar du fortfarande grön färg?

Älskar du fortfarande The Cure? (spelade vi någonsin låten "The Exploding boy"?)

Spelar korset lika stor roll?

Du fattas mig! Du vet vem du är!

Massun - inte ett smeknamn i mängden

Jag har många fina minnen med min far Skogshuggaren som jag skrivit tidigare om. Jag vet att jag kommer att få fler minnesvärda stunder med honom nu än innan stormen 2007. Efter urladdningen och när röken skingrat sig kom jag att tänka på mitt namn som jag inte kunde uttala som barn. Det blev alltid Massun. Jag har väl aldrig funderat över det. Den enda som kallar mig för Massun är min far.
Ibland gör min bror det med en tillgjord ton utan att mena illa, lite mer som ett barn kanske. När Skogshuggaren säger Massun menar han det med hela sitt hjärta som om det vore mitt riktiga namn.

Massun var väl det enda han kunde hålla fast vid i kaoset under mina tonår och även senare.
Jag vet inte om han ställde sig själv några frågor i Massuns namn.
Min lilla Massun.
-"Hur kunde det bli så här?"
-"Varför ska du alltid argumentera in i det sista?"
-"Vad ska det bli av honom?"
-"Kan du aldrig hålla i dina pengar?"
-" Varför gör du inte som jag säger, eller rättare sagt TÄNKER?"
-"Är han pojken som aldrig kommer att bli som sin far?"
-"Vill jag det?"
Massun har blivit mitt smeknamn från min far sen många år tillbaka. Idag tycker jag att det är det enda smeknamn jag känner betyder nåt.
Jag minns när jag var yngre och mina kompisa kom över på fika. Då kändes det aldrig bra att bli kallad Massun. Trägen vinner.
Keep up the spirit daddy!

Myggmun

Det finns ju bara en väg.
Det är ju knappast som till Rom.
Vi kör förbi ett berg.
Nu är jag inte längre så tom.

När kommer sommaren?
När kommer glädjen?
Det kalla gräset är grönt.
Men jag håller mig på vägen.

Tramporna bara går och går.
Hela käften full av mygg.
Jag har propellrar under mina tår.
Svetten klibbar på min rygg.

Det finns ju bara en väg.
Att komma hit det är min dom.
Nu är jag din och jag är ägd.
Nu är jag inte längre så tom.

När kommer sommaren?
När kommer glädjen?
Det kalla gräset är grönt.
Men jag håller mig på vägen.

M. Karlberg 2008

EN BRA LÅT ÄR ALLTID EN BRA LÅT

En låt som fick mig att flyga bakåt i tiden. Den har en touch av The Triffids båda mästerverk, Born Sandy Devotional(1986) och Calenture(1987). Tyvärr gick sångaren David McComb bort 1999, dock efter att The Triffids lagt ner. Arcade Fire är mitt nya Triffids. Lidelse och passion. Sångaren Win Butler diktar sanningar. De har gjort två fullängdare och en grym ep. De är pretantiösa so det försmäktar. Jag bara älskar det. Vrid på lite kräm. Känn hur kyrkorgeln blåser dig till sista bänkraden. Knäpp dina händer, be inte. Låt Arcade Fire göra jobbet.

"Working for the church while your family dies
Little baby sister gonna lose her mind
Every spark of friendship and love will die without a hope
Hear the soldiers groan
All quiet and alone" Win Butler


SeeqPod - Playable Search

Jag och min älskade far. Skogshuggaren.

Min far är värsta skogshuggaren. Han är pensionerad sen en tid tillbaka. Så där en åtta år ungefär. Han går i skogen med sin två år äldre bror och ser över skogen de har i sin ägo. De är så otroligt olika i sina sätt och det gemensamma förutom samma föräldrar har de sin kära skog som de påtar i. Den ene pratglad, den andre reflektionsfri. Nåväl vem som är vem är skitsamma. Fader Skogshuggaren är mannen med stort M. Han och jag drog riktigt jämnt fram till mina tidiga tonår. Sen hände nåt med honom tyckte jag. Men så här i efterhand var det nog den berömda trotsåldern som drog igång i den förstfödde sonen. I mig! Det måste vara tufft som förälder att få hela sin lilla värld emot sig. Speciellt tufft eftersom man gått hand i hand genom regn och snö, åkt på söndags turer med bilen, åkt pulka, fiskat, byggt lego, kramats osv. Allra mest kommer jag ihåg stunderna i Skogshuggarens knä på lördagarna under Tipsextra. Jag kommer ihåg hur mina ögon sakta slöts i hans hög av hårda knän. Det var mysigt. Den rutiga morgonrocken och dess lukt. Visst regnade alltid på matcherna? Det var alltid Kevin Keegan.
Nåväl, åren gick och jag klippte sönder mina jeans och kallade honom cp bakom ryggen. Efter ett antal år av sorg och besvikelse flyttade jag hemifrån och blev än mer styv i korken och visste bäst i alla världens frågor. Många år har gått, alldeles för många år egentligen.
Jag har växt upp men aldrig blivit vuxen. Jag har aldrig tagit itu med saker jag borde gjort för år och dagar sedan. Visst har jag försökt då panikångest attackerade mig under en tågluff i Ungern. Det blev psykologhjälp men kanske bara för stunden. Jag blev medveten om min laddning och besvikelser. Men jag började aldrig jobba med den ordentligt.

Plötsligt en dag på landet i mitt ständiga föräldrarevoltliv brakade helvetet löst. Sommaren 2007 är en sommar jag aldrig kommer att glömma. Skogshuggaren och jag rök ihop om en tillsynes liten sak. Vad det gällde är helt oviktigt.
Det blev ett smärre kaos där min far försvann, drog, stack med en Lidlpåse i handen gråtandes rakt ut. Jag hade aldrig i hela mitt då 37-åriga liv sett min far gråta. Inte ens när hans egen mor dog, min farmor.
Efter några dagar åkte jag till lägenheten 3 mil bort där jag förmodade att han satt och tryckte. Jag ringde på, dörren öppnades efter en evighet. Där stod han rödgråten och förtvivlad. Jag ville bara prata. Jag ville gräva ner stridsyxan. Jag kände att mina krafter höll på att ta slut i min revolterande kropp. Jag sa att jag aldrig någonsin mer kommer att bråka med honom. - Du är ju min far. -Jag älskar ju dig.
Jag kom på mig själv att jag inte kunde minnas när jag sagt de orden till honom. Vilken befrielse!

Där satt vi två taffliga fäder och grät. Jag kände mig som en femåring då jag kramade om honom snett ovanifrån. Jag inbillar mig att Skogshuggaren blev pappa för första gången på riktigt. Det har nog gått 30 år sedan han och jag kramades på det viset. Det jag inser när vi sitter där tillsammans är att vi är så otroligt lika i våra sätt och tankar. Jag har väl haft mina aningar men alltid kjutit dem åt sidan. Vi är lika envisa i att veta bäst. Men hur ska man göra i föräldrarollen då ens barn börjar "veta bättre"? Ska man diskutera och överbevisa in absurdum? När ska man sila och sålla? Jag har en sjuåring själv hemma som börjat diskutera och slå dövörat till när det inte passar. Kommer det ta 30 år nu innan vi blir far och dotter på riktigt igen? Jag hoppas inte det.

Prestige mot sina egna barn kan aldrig vara bra. Jag är glad för att den där sommardagen kom och räddade oss ur vårt mönster. Monster. Vi pratar aldrig om det som hände men vi sätter oss heller inte längre i dessa situationer. Jag är så lycklig över att ha fått tillbaka min far efter så många år. Jag är så glad att det hände så vi kunde reda ut detta innan han kliver ur tiden. Jag hade aldrig förlåtit mig själv. Jag älskar ju honom. Min pappa.

"You believed in something I couldn´t cope with" m.karlberg 2005

Det är lika för alla.

"Vi bor i en stad där IOGT och Frälsningsarmén går hand i hand.

Vad ska de annars göra i detta kalla land.

Alla vill ha "sin" del av kakan, fylla och trohet.

Du är en slocknande lampa på 15 watt och känner krampen av att du måste göra nåt.

Klä på dig igen.

Det blir aldrig ett sista farväl även om du söker ett skäl.

Ut på Blåsåsen igen" m.karlberg 2008

Sorg!

För en dryg månad sedan fick min gamla receiver nog då jag och min kamrat The Reggae Librarian skulle lyssna på musik. Det var en lördagmorgon och vi skulle ha lite frukostmusik. Viva La Vida med Coldplay! Jag vet inte om det var Coldplay som var anledningen till att min Rotel rx-400 packade ihop för gott. Jag inbillar mig att min Rotel hellre dör än att den spelar Coldplay. Undrar om den levt idag om jag slängt på nåt loversmedley med Aswad?

Nåväl den har inte alltid varit min. Från första början köpte min mormor den i början av 80-talet. Hon dog alldelles för ung 1984, endast 60 fyllda. Innan hon dog spelade hon allsköns olika Elvis Presleyplattor som jag senare skulle ärva. Tack mormor för rock n´rollen. Jag kommer aldrig glömma när jag höll i "Fun in Acapulco" för första gången. Färgerna och soundet. Jag kommer heller aldrig glömma när jag kom loss till "Bossa Nova Baby".



Mina föräldrar blev ny fosterfamilj till den lilla stereo aparaten efter mormor Karins bortgång. Det fanns även en grammofon och ett kassettdäck i detta stereopaket på den tiden. Både grammofon och däck har lämnats till återvinning för flera år sedan och nu har alltså förstärkaren med radio gjort ett sista farväl. Jag vill tacka den för alla underbara stunder med Kingen, Bob Marley och senare U2.



Jag undrar om musiken kommer kännas lika bra om jag köper en ny receiver? Vågar jag? Det handlar såklart om pengar. Men som en blixt från klar himmel ringer mr Hammerboy och erbjuder mig en gammal god Sony från den gamla tiden. Den kommer kanske inte hålla i evighet.

Ärligt talat så vågade jag inte spela Coldplay på första lyssningen. Det blev Linton Kwesi Johnson. Den funkade. Undrar om mina barnbarn kommer att använda den?
Samma år sommar som mormor Karin gick bort lyssnade jag och min kompis Magnus Rydh på Ozzys Bark at the moon(release december 1983). Jag förknippar alltid min mormor med den skivan. Konstigt hur nåt så farligt då kan kopplas med någon så underbar som hon.

Seargent Pollution!

De är runt mig hela tiden. Männen och kvinnorna av söta andedräkter. Söta i äcklets tecken. Pikant touch av urin är heller inte ovanligt. Jag råkar besitta ett luktsinne som liknar mer en hunds än en homo sapien sapien. Min omgivning använder knappast superlativ när jag helt plötsligt brister ut i ett: -Känner du lukten? (långsam inandning)

- Ge dig för fan, du luktar ju allt.

- Ja men va fan det sticker ju i näsborrarna. Näshåren som jag borde klippt för en månad sen rullar upp sig till osynlighet.

När jag var liten var det alltid min lillebror som gnällde på våra föräldrars rökande. Nånstans på vägen hit axlade jag hans luktdille. Nu förstår jag vad han menade när han ställde till scener så fort någon tände en ynka cigg i bilen! I bilen! Hur fan tänkte dom? Även om man är rökare måste det vara hemskt!

"Söndagmorgon på Blåsåsen. Bortamatch igen. Nu kommer allt bli bra." m. karlberg 2008

Det var just där kontakten av söt andedräkt uppstod. Andedräkten späddes snabbt på av rädsla. "Det var alltid tyst som i en obduktionssal när man gick på Olas slitna gräsmatta. Den enda skillnaden var att plötsligt kunde dörren öppnas från de döda och en ensam hand sträcka sig efter bladet i min pojkiga hand. Jag tog pengarna och stack. Likadant varje söndag. Jag andades aldrig hos dig" Tack Ola!

Där bor Ola!

När jag var liten sålde jag DN. Och varje gång vi(jag och min yngre bror) skulle till Ola tog vi liksom sats för att brotta oss igenom berget av ölburkar.


"Jag smakade alltid varje ord du sa. Orden kändes aldrig fel förutom när vi stod vid Olas grind" m. karlberg