Du fattas mig! Du vet vem du är!

Augusti 1986.

Vi möttes i ett klassrum vid en gemensam bänk. Du fick min värld att bli bättre. Jag hade aldrig sett saker på sättet du såg den. Vi hängde tätt, många trodde nog att vi var ett par. Vi kanske innerst inne hade en önskning om det men vågade inte spela med relationen som insats. Jag vet inte om det var instinktivt att vi i olika situationer sa nej. Vi hade så många "chanser". Jag kommer ihåg nätterna i ditt flickrum i Bomhus. Inget hände, men egentligen var det det som var själva händelsen.

Pulsen gick för högtryck och endast ett tunt lakan mellan oss stoppade eventuell beröring av naken hud. Nätterna i Sigtuna flera år senare var likadana. Du fick mig att förstå ömsesidig respekt. Du blev min drog.

Varje gång jag hade funderingar över det existentiella fanns du där för mig. Antagligen fanns jag där för dig också.

De där nätterna med det idag ganska äckliga black currantteet. Lovecats med The Cure tyst på en bandspelare.

Du hade oftast en religiös vinkling på saker och ting utan att du prackade på mig någon tro. Vi levde i en slags ahaålder mellan 16 och 24. Det spelar ingen roll vem man umgås med i dessa år, man får nog ahaupplevelserna ändå. Jag är ändå glad att det blev just du som la mitt pussel. Jag har med mig det fortfarande. Jag har såklart andra runt mig som jag kan bolla livets egentligheter med. Jag hade dock aldrig kunnat hålla mig så flytande om det in var för att vi låg tillsammans de där nätterna utan att röra varandra. Det enda vi rörde var våra sinnen. Intellekt.

Du var den enda som kunde få min hårda fasad att krakelera. Du kunde få mig att gråta. Och skratta.

Älskar du fortfarande grön färg?

Älskar du fortfarande The Cure? (spelade vi någonsin låten "The Exploding boy"?)

Spelar korset lika stor roll?

Du fattas mig! Du vet vem du är!