Thin Lynott - Phil Lizzy....

...har jag helt plötsligt upptäckt av en udda anledning. SKÄMSKUDDE! Jag fick nämligen en present eller gåva av en förälder i skolan där jag jobbar. Fick öppnas hemma, vilket jag också gjorde. Till min förvåning fick jag denna. Hjälp, var min första tanke. Hur ska jag tackla detta. Jag gillar inte Thin Lizzy. Jag gillar heller inte band som spelar in hela skivor med låtar av sina idoler. Men ibland har man fel, skönt.

Omslaget är inte i min smak, och jag är full av fördomar. Jag fick lite Rydell och Quickvibbar(Coverband). Men redan efter The boys are back in town som ligger tidigt på skivan börjar jag bli svag. Joakim Amorell är en duktig sångare och brinner för varje ord som skrivits av Phil Lynott. Dessutom är hans engelska magnifik jämfört med många av våra exporter till världen. Ingen jädra Eric Gadd-engelska här inte. Ett ambitiöst samarbete med Czech National Symphony Orchestra genomsyrar skivan. Helt plötsligt blir det svårt att avfärda. Är detta inkörsporten till mitt nya knark - Thin Lizzy? De stora arrangemangen och instrumentsättningen gör att man lyssnar några extra sekunder som leder mig in i Phils värld.....eller Joakims värld. Och visst, han som står där bredbent och knyter näven är den föräldern som gav mig presenten. Tack.

Same same but different!

Kommer vi någonsin få se Bono på Börsen?

Ulf Lundell drömmer om att vara en fågel

Efter ett antal år och lyssningar av Uffes låtar tycker jag att det börjar gå inflation i hans fågelskåderi. Hans enorma känsla för ord förgås när rimmen och innehållet kretsar mer och mer runt fåglar. För mig har det självklart handlat om oss pojkar eller senare män och våra kärleksbekymmer. Sökandet efter det rätta i livet. Alkohol, kvinnor, gud etc. Jag tvivlar dock på att det inte var meningen att blanda upp de olika frågorna med flygfän. Han har fullständigt snöat in på ornitologi. Det är inte rockpoesi längre. Han blir inte lika tuff i sin skinnpaj. "Tuffe-Uffe" blir mer en jaktklädd Robin Hood som skådar fåglar mer än slåss för arbetarklassen. Metaforer i all ära men med Lundells erfsrenhet borde fåglarna varit passerade för länge sedan. "Get back to where you once belonged"....

Warren Zevon

En gigant som jag inte vet något om men rysningarna längs rygg, armar och ben är enorma när jag drar igång mästerverket "Sentimental Hygiene". Jag ber, vädjar önskar att alla införskaffar ett ex av denna gudagåva från guldåret 1987. Det kom en del andra bra skivor det året som är uppmärksmmade flera gånger om. Jag lyssnade på "Sentimental.." innan jag gick på Aik - Brynäs idag 29 november 2010 och visst vann de svarta riddarna! From now on ska jag lyssna på den innan matcherna. Det känns som Warren Zevon förtjänar mer än det han fick då det begav sig. Mina favoriter 1987 var U2:s "The joshua tree" och Mellencamps "The lonesome jubilee" som för övrigt är fantastiska skivor. En annan skiva som trängde bort mr Zevon i min hylla var the Smiths "Strangeways, here we come". Nu sitter jag här med dåligt samvete för att jag inte följde honom bättre. Han gigade säkert i Sverige och jag missade allt för att arenarocken tog mitt hjärta. Warren dog 2003 men hans musik lever. "Sentimental hygiene" finns INTE på Spotify så det är bara att köpa den.

David Bowie suger

Jag vet att det låter galet men sanningen måste ibland
fram och ut ur mörkret.
Ända sedan jag fick mina första uppenbarelser i form av Bob Marley och
U2 har Bowie figurerat på lp-innerkonvolut från samma skivbolag. Jag har alltså blivit lockad in i hans vidunderliga värld
genom reklam! När jag hörde honom första gången antar jag att
min ålder var runt tretton då "Let's dance" dök upp i skivaffärerna
Och alla gapade efter denna människa som jag inte förstod
ett dugg av. Det visade sig att han redan då var en gubbe. Jag drogs
med i febern 1983-1985 men släppte taget då jag upptäckte
något unikt(not) som arenarock. Insnöad som sig bör tickade åren på
och mr Bowie har funnits i utkanten av min U2-dyrkan. En del skivor med honom har köpts då ALLA berättat för mig hur bra
han verkligen är. Jag har verkligen lyssnat, "diggat"(på låtsas) och dansat men tycker inte att det fastnar.
Klart är ju att Bowie spottat ur sig en del album under sin karriär
men med facit i handen är det inte många låtar som sätter sig.
Det är gnälligt och många byten i takt och melodi. Är han unik för att han just gjort en massa skit? Unikt skit?
Jag tycker inte David Bowie är bra. Han suger kraftfullt. Han kanske
är unik p g a sin kameleontmentalitet.
Det är ju trots allt musik jag pratar om och inte skådespeleri.
Visst några låtar funkar men oftast blir de bättre när andra gör dem.
Han bär inte sina egna låtar.

Jag ska dock ge "Berlintrilogin" en chans till.....undrar varför jag inte bara struntar i honom, det kanske är nåt i alla fall?

En lista med artister som bär låtarna bättre än honom själv.
Machoheart's Bowieworld

Jag skulle bara våga.

Önskar jag vågade slänga mig in i projekt som jag vill men har för dåligt självförtroende för. Projekt är ett stort ord för mig. För andra är det möjligheter. Det börjar dock dra ihop sig. Jag kanske ska sikta på att åtminstone byta jobb. Sen kan väl punkdrömmarna få flöda fritt. Varför startar jag inte det musikaliska utbytet med den minst lika osäkra pappan jag träffade på sonens dagispicnic? Hur svårt kan det vara? Jag vill ju bara leva och må bra. Musiken får mig att må bra. Trots dessa ytliga känslor i mångas öron och ögon känner jag att det är det viktigaste som finns. Jag sjunger i ett pausat coverband som dock får mig att finnas till. Det spelar ingen roll var det musikaliska tar vägen bara det är musik. Att slå loss på den stålsträngade sura gitarren på jobbet till tonerna av "Sommaren är kort" får mig att må bra trots att det är en jävla pisslåt.
Jag fick ju en melodica i present för ett tag sen. Den är ju fantastisk. Ska ta mig an den i sommar.
Den där gitarren ska inhandlas snarast.
Nu ska jag knyta band med alla som har det osäkra suget efter att få skapa och fly.

Nåt för dom som väntar

14 december. Det var då vi sågs sist. Jag inser att Facebook och Spotify skapat något nytt i mitt liv. Möten med människor man inte alltid har lust att träffa. Vissa vill man aldrig se, bara ha. Konstigt det där. Vad ska man ha för principer.
Personligen letar jag efter den där bloggen där något orakel lämnar ut fakta och personliga reflektioner om musik som kanske redan är känd. Inte obskyr utan bara förbannat bra.
Du förstår nog var detta tar vägen.
Ska bara hitta ett namn, partner och några hängivna followers. Sen är det klart och betalt. Det enda jag vill är att få dela och bli tilldelat bra låtar.

Snart kommer nåt för dom som väntar...................