Att aldrig lära sig

Rus, rus, rus och åter rus. Det är ju det jag söker. På enkel eller komplicerad väg. Den komplicerade kan vara skapande av bra musik, finnandet av en bra platta eller att bara lyckas lösa ett logistiskt familjeproblem. Rus. Ett rus utan baksmälla. Sen har vi den korta vägen till rus som ger en lång väg tilbaka till verkligheten. Den där förbannade alkoholen. En god middag i hemmet, ett lugnt och stillsamt pubbesök med nån kamrat, efter ett trevligt evenemang smakar det alltid gott med några glas. Men det stannar aldrig där. Det blir alltid för mycket, dagen efter. Borde jag inte förstå detta när jag ser mig själv i spegeln varje gång rusningsdrycken far som en rännil genom kroppen. Leendet på läpparna. "Shit är jag inte lite snygg ikväll?" "Va konstigt det luktar om min urin, bränt gummi." Några pilsner till sen lyfter vi. Nya höjder, lösningar och rus.
Jag vaknar 06.23 i min dotters säng. Täcket klibbar fast av kylan i rummet. Jag ligger stilla och känner att det är dags att besöka toaletten. Fort. Innehållet i kroppen vill ut. Samma visa varje morgon när jag varit så där snygg. Jag kräks fram till 12. Varje gång.
Mitt problem är att jag inte tänker "aldrig mer". Jag tänker ingenting. Jag rider ut stormen. Min tjej frågar mig hur mycket jag drack igår? Jag svarar att de inte blev så blodigt. Jag drack bara fyra, fem öl(på det ena stället som vi va på). Sen inser jag att vi var på tre, fyra ställen. Det va verkligen inte så blodigt. Men idag är det blodigt.
Att jag aldrig lär mig.......

Synden

"Varför ber du? Har du gjort nåt fel? Är det bara slentrian? Är det sånt man gör i din del? Jag ser att du blundar. Smakar du på orden? Vilken är din bild?
Kan jag bli som du, just exakt precis?
En ryckig pose med höger skuldra.
Jag blir till stel stearin, kall som is. Du ser att jag ber. Spottar ut orden! Målar brunt! Jag har gjort fel. Det är sånt man gör. Här i min del. Amen."

M. Karlberg 2009

Rocky Balboa

Jag är Rocky Balboa. Varje gång jag tar på mig det sista innan jag beger mig hemifrån på morgonen för att gå till mitt jobb trycker jag in två små kuddar fyllda med musik i mina öron. Just nu blandas det som givits ut under 2008. Den ena låten är bättre än den andra. Jag går längs Lövholmsvägen för att sedan vika av mot Liljeholmsbron som tar mig till Södermalm. Jag måste gå under bron så jag kommer på rätt sida. När jag går in under bron möts jag av gult smutsigt "tysklandskakel". Jag har sett "Alla vi barn från Bahnhof Zoo" en gång i tolvårsåldern och mitt minne är gult av filmen. Jag kommer nog aldrig att flytta till Berlin. Me tanken hoppar på mig att jag är i Berlin varje gång jag går i kulverten.
Jag håller till höger mot kaklet för att sedan snabbt sno upp för några tråkiga trappor som i sin tur leder upp till rätt sida på bron. Det spelar aldrig någon roll vad det är för låt i lurarna. Det kan vara Paul Anka, Calexico eller Jenny Wilson(denna underbara Jenny). Detta till trots nynnar jag alltid på ledmotivet till Rocky, jag sänker ner huvudet och kutar uppför de 20-25 stegen. Tiden står helt stilla under de 3-5 sekunderna. När jag sedan kommer upp på bron tänker jag att jag är Rocky Balboa. Jag vill så gärna sträcka upp mina armar i luften men det är något som håller dem tillbaka. Mitt leende är brett och verkligheten slår snabbt tillbaka med en sur cyklist som har bråttom. En dag står jag på trottoaren med resta nävar och ler snett.

Jag vet inte om det är för att jag ska till jobbet, har egen tid med min Ipod eller om jag sett Rocky för många gånger. Jag är Rocky Balboa fem dagar i veckan någon gång mellan kl. 07.30 och 09.00.
Jag är i alla fall Rockyyyy Baaalboooaaaa! Lets get ready to rumble!

Det ligger alltid en cykel i Tickselbäcken.

Så länge jag kan minnas har det alltid porlat kallt och smutsigt vatten i den lilla "Sätrabäcken" i Gävle. Den rinner rakt igenom stadsdelen med samma namn. Jag själv är uppvuxen i Sätra. Den lilla bäcken betydde inget annat än just kallt och framförallt smutsigt vatten. Brunt, som svagt kaffe. Som kallt kaffe. Det har väl vakat till nån gång när man gått förbi den men det kan ju knappast ha varit några större fiskar med tanke på att bäcken inte är bredare än en manslängd. Människor i alla åldrar inklusive jag själv har väl någon gång kastat i nåt som inte hör dit. Det gör väl också sitt till att den antagligen inte har nåt blomstrande undervattensliv.
Jag och min far, Skogshuggaren kunde roa oss med att cykla till den sjö där bäcken började. Tickseltärnan är namnet på den lilla sjö där allt börjar. Lunds fäbodar ligger i anslutning till sjön. Jag har inga större minnen från fäbodarna förutom några gärdsgårdar längs vägen. Nu börjar den där känslan komma igen. Jag måste hem! Jag måste kolla hur det verkligen såg ut. Hur kunde jag kasta i de där ölburkarna när man var omringad av papperskorgar i Sätra centrum 1985? Tonårsfylla i all ära men den där nedskräpningen gör lite ont idag. Att pissa i bäcken var kutym. Det låg alltid en cykel eller kundvagn nerslängd från någon av broarna. Man kunde stå i en halvtimme och titta på dessa glittrande föremål som fick någon slags guldkant i det bruna vattnet. Jag minns när jag började i sjuan på Stora Sätraskolan då några nior bar ner en ny(eller gammal) elev till bron, för att därefter kasta i denne med kläderna på.

Jag lämnade Gävle och "Sätrabäcken" 1995, vilket har tvingat den lilla bäcken i glömska. Mina föräldrar bor kvar i Sätra så ibland när jag är "hemma" och hälsar på korsar jag det där nostalgiska vattnet. När jag drar mig till minnes har mycket i mitt liv utspelat sig längs det rinnande vattnet. Jag vet inte om det porlar så mycket, det var nog mer en barndomsfantasi. Klart det kan porla igenom en kundvagn också, men det kanske inte är så vackert. Nåväl, jag besökte nyligen "my hometown" som the Wannadies sjöng en gång i tiden(Jag vet att the Boss sjöng nåt om det men det är lite mer avlägset för mig). Mina föräldrar hade lämnat plats för mig i deras trerummare. Jag gick på hockey, drack öl och träffade kompisar från förr. Krogbesök med tillhörande köttmarknad. Full som ett ägg lämnade jag city of Gävle med 01.15 bussen(jag vet, jag klarar inte mer). Jag hoppade av vid Sätra centrum, drog upp kragen över haka och mun och styrde stegen mot trerummaren. Jag gick förbi torget där jag drack sprit för första gången. Brännvin special och Coca-cola. 1984 med Magnus Rydh. "Mannen utan vidare"! Jag gick förbi Pizzeria La Bussola och Folktandvården för att sedan svänga av ner mot den i natten svarta bäcken. När jag gick på bron glimmade det till i vänster ögonvrå. Jag tvärstannade för att med dimmiga ögon skymta något intressant. Ännu en cykel i vattnet. Styret och framhjulet stack upp med nåt hängande över sig. Det såg ut som gammal vass. Det hängde även en gammal icapåse i plast i styret. Jag drog ett djupt andetag och log för mig själv. Jag hörde mig själv tyst säga.

- "Det igger alltid en cykel i Tickselbäcken." Jag gick hem leende med många minnen i tankarna. Något tillskruvade dock. Den tyska filmen Das Boot fick mig att nyktra till den natten. Jag sov gott.