Det ligger alltid en cykel i Tickselbäcken.

Så länge jag kan minnas har det alltid porlat kallt och smutsigt vatten i den lilla "Sätrabäcken" i Gävle. Den rinner rakt igenom stadsdelen med samma namn. Jag själv är uppvuxen i Sätra. Den lilla bäcken betydde inget annat än just kallt och framförallt smutsigt vatten. Brunt, som svagt kaffe. Som kallt kaffe. Det har väl vakat till nån gång när man gått förbi den men det kan ju knappast ha varit några större fiskar med tanke på att bäcken inte är bredare än en manslängd. Människor i alla åldrar inklusive jag själv har väl någon gång kastat i nåt som inte hör dit. Det gör väl också sitt till att den antagligen inte har nåt blomstrande undervattensliv.
Jag och min far, Skogshuggaren kunde roa oss med att cykla till den sjö där bäcken började. Tickseltärnan är namnet på den lilla sjö där allt börjar. Lunds fäbodar ligger i anslutning till sjön. Jag har inga större minnen från fäbodarna förutom några gärdsgårdar längs vägen. Nu börjar den där känslan komma igen. Jag måste hem! Jag måste kolla hur det verkligen såg ut. Hur kunde jag kasta i de där ölburkarna när man var omringad av papperskorgar i Sätra centrum 1985? Tonårsfylla i all ära men den där nedskräpningen gör lite ont idag. Att pissa i bäcken var kutym. Det låg alltid en cykel eller kundvagn nerslängd från någon av broarna. Man kunde stå i en halvtimme och titta på dessa glittrande föremål som fick någon slags guldkant i det bruna vattnet. Jag minns när jag började i sjuan på Stora Sätraskolan då några nior bar ner en ny(eller gammal) elev till bron, för att därefter kasta i denne med kläderna på.

Jag lämnade Gävle och "Sätrabäcken" 1995, vilket har tvingat den lilla bäcken i glömska. Mina föräldrar bor kvar i Sätra så ibland när jag är "hemma" och hälsar på korsar jag det där nostalgiska vattnet. När jag drar mig till minnes har mycket i mitt liv utspelat sig längs det rinnande vattnet. Jag vet inte om det porlar så mycket, det var nog mer en barndomsfantasi. Klart det kan porla igenom en kundvagn också, men det kanske inte är så vackert. Nåväl, jag besökte nyligen "my hometown" som the Wannadies sjöng en gång i tiden(Jag vet att the Boss sjöng nåt om det men det är lite mer avlägset för mig). Mina föräldrar hade lämnat plats för mig i deras trerummare. Jag gick på hockey, drack öl och träffade kompisar från förr. Krogbesök med tillhörande köttmarknad. Full som ett ägg lämnade jag city of Gävle med 01.15 bussen(jag vet, jag klarar inte mer). Jag hoppade av vid Sätra centrum, drog upp kragen över haka och mun och styrde stegen mot trerummaren. Jag gick förbi torget där jag drack sprit för första gången. Brännvin special och Coca-cola. 1984 med Magnus Rydh. "Mannen utan vidare"! Jag gick förbi Pizzeria La Bussola och Folktandvården för att sedan svänga av ner mot den i natten svarta bäcken. När jag gick på bron glimmade det till i vänster ögonvrå. Jag tvärstannade för att med dimmiga ögon skymta något intressant. Ännu en cykel i vattnet. Styret och framhjulet stack upp med nåt hängande över sig. Det såg ut som gammal vass. Det hängde även en gammal icapåse i plast i styret. Jag drog ett djupt andetag och log för mig själv. Jag hörde mig själv tyst säga.

- "Det igger alltid en cykel i Tickselbäcken." Jag gick hem leende med många minnen i tankarna. Något tillskruvade dock. Den tyska filmen Das Boot fick mig att nyktra till den natten. Jag sov gott.