Rocky Balboa

Jag är Rocky Balboa. Varje gång jag tar på mig det sista innan jag beger mig hemifrån på morgonen för att gå till mitt jobb trycker jag in två små kuddar fyllda med musik i mina öron. Just nu blandas det som givits ut under 2008. Den ena låten är bättre än den andra. Jag går längs Lövholmsvägen för att sedan vika av mot Liljeholmsbron som tar mig till Södermalm. Jag måste gå under bron så jag kommer på rätt sida. När jag går in under bron möts jag av gult smutsigt "tysklandskakel". Jag har sett "Alla vi barn från Bahnhof Zoo" en gång i tolvårsåldern och mitt minne är gult av filmen. Jag kommer nog aldrig att flytta till Berlin. Me tanken hoppar på mig att jag är i Berlin varje gång jag går i kulverten.
Jag håller till höger mot kaklet för att sedan snabbt sno upp för några tråkiga trappor som i sin tur leder upp till rätt sida på bron. Det spelar aldrig någon roll vad det är för låt i lurarna. Det kan vara Paul Anka, Calexico eller Jenny Wilson(denna underbara Jenny). Detta till trots nynnar jag alltid på ledmotivet till Rocky, jag sänker ner huvudet och kutar uppför de 20-25 stegen. Tiden står helt stilla under de 3-5 sekunderna. När jag sedan kommer upp på bron tänker jag att jag är Rocky Balboa. Jag vill så gärna sträcka upp mina armar i luften men det är något som håller dem tillbaka. Mitt leende är brett och verkligheten slår snabbt tillbaka med en sur cyklist som har bråttom. En dag står jag på trottoaren med resta nävar och ler snett.

Jag vet inte om det är för att jag ska till jobbet, har egen tid med min Ipod eller om jag sett Rocky för många gånger. Jag är Rocky Balboa fem dagar i veckan någon gång mellan kl. 07.30 och 09.00.
Jag är i alla fall Rockyyyy Baaalboooaaaa! Lets get ready to rumble!