Traaaaash! White Trash!

Alla får och kan se ut som de vill. Jag är ju helt originell med rakat huvud p g a hårbrist, slitna jeans och en vit t-shirt. Min stil? Jag vet inte. Jag måste nog fundera över den. Men en stil som inte fångar mig, eller den fångar mig visst fast på fel sätt. Jag går igång(blir förbannad) på alla militärbyxor, tribaltröjor med luva och tribaltatueringar. Det ligger nog en avundsjuka i att jag egentligen själv också vill ha en tatuering men vågar inte. Om jag skulle våga skulle jag pressa fram bra mycket ångest innan jag bestämt mig för vad som ska pryda min ömma hud.
Men man kan inte känna sig originell med dessa ledsamma tatueringar som man ska dras med i evighet. Militärbyxorna har väl spelat ut sin roll som cool bralla. De svarta festivaltröjorna med tribalmönster är ju så fula så det går inte att hitta ord.

Min dotter har ju för tusan ett par militärbyxor slår de mig nu! Det är OK eftersom inte har skaffat sig de två andra "white trash"-attributen. THANK GOD!

Det var ju mr Westerberg!

Paul Westerberg. Legend och legend. Har med nån slags värdighet gjort fantastiska låtar till filmen Open Season(Boog och Elliot). Barnfilm med musik för alla åldrar. Tyvärr sjungs låtarna sönder av skolade svenska musikalröster. Lyssna på orginalet.

Tolkningsdags! Vilken låt och artist?

Jag vet! Amfetamin och make up kanske inte är min grej men det är som vanligt en förbannat bra låt.

Svårt va?

Rue the day med The Wonder Stuff.

Vilken låt och vilket band?

U2 - kanske är Jerry Williams band?

Det var den känslan jag fick på Ullevi lördagen 1 augusti. Jag ställde frågan tyst i mitt huvud. Är det verkligen Bono på scenen? Hans manér påminde mer om mr Williams än sitt forna jag. Det var nu jag insåg att det är slut mellan oss rent konsertmässigt. Skivorna kan jag aldrig låta bli.
Rösten från den gigantiska scenen var stundtals inte heller helt olik mr Williams. Bono slarvade bort många låtar genom att väsa och skrika.
Kanske vi så småningom kan få en duett mellan dessa giganter!

U2 - var mitt band.

U2 har ju gjort Ullevi, Stadion och Eriksbergsvarvet många år tidigare. Jag såg dem på Eriksberg 1987 med 50000 personer till. Redan då enorma i Sverige men jag anser att de behöll sin storhet länge. De har alltid varit mina pojkar. Men extraspelningen 1 augusti 2009 satte nog stopp för min passion att se dem live. Jag vet att många tyckte bandet var slut 1987.
Det sa ju de som följt dem från 1980. Jag sällar mig inte till de som tycker att de är slut för det är de inte men jag känner att jag vill ha ett nytt band för mig själv där jag blir "kompis" med sångaren/sångerskan. Det ständiga sökandet efter det där bandet som kan bli något har börjat på allvar. Klart att det finns kanditater redan nu som jag inte vill avslöja.
Det behöver inte vara ett band som precis debuterat utan nåt som är "på G".
Pearl Jam trodde jag skulle komma in i mitt hem men något hände på deras väg och min väg. Jag var nog inte beredd. Lite väl mycket Achtung Baby! i mitt liv då.
Nu är det dags att kavla upp ärmarna och börja gräva i den feta musikmyllan.
PS.
Att ha Snow Patrol som förband säger det mesta om U2:s intresse av annan musik. USCH!