Herregud, äntligen! Enligt min kamrat Päsa skulle jag få skåda riktig ARENAROCK vilket jag hoppats på sen bandets New Gold Dream släpptes 1982. Kvar i bandet från storhetstiden, 80-talet, är Jim Kerr, Charlie Burchill och Mel Gaynor. Sanctify Yourself hade redan dragit igång när våra biljetter revs i entrén. Den låten ville jag verkligen inte höra så jag slapp den nästan. Sedan radar bandet upp hits. När min värsta längtan lagt sig blickar jag mer på de övriga i bandet. På scenen har de en körsångerska i Moulin Rougedoftande hatt och pumps med enorma klackar. Klackarna var inte i närheten av varken snyggt eller porrigt. Hon tittar nervöst på basisten medan han räknar in(!) henne i Once upon a time. Det verkar som om sångerskan inte har en blekaste aning om var i låtarna hon ska sjunga. Jim Kerr leder ner henne från sitt lilla podium i Alive and Kicking. Han vevar runt med armarna så att hon ska förstå att det bara är att köra på, och det är ju en del av en bandledares jobb att just fortsätta på nåt som inte är direkt planerat. Det som i denna situation var anmärkningsvärt var hennes flackande blick mot de övriga i bandet. Hon såg verkligen ut som ett levande frågetecken. Mitt upp i detta har keyboardisten redan spelat bort sig i några alster från New Gold Dream. Iklädd en Petroffskinjacka anno 1988 och stentvättade jeans läggs en fadd smak över bandet. Det kändes inte som om det var någon som helst tanke med kläderna på scenen. ARENAROCK = helhet.
Det som dock ska sägas är att bandets låtar från hela 80-talet är fantastiska livelåtar. Det är ARENAROCK på hög nivå när det blir allsångspartier och ekande gitarrer. Men när Jim Kerr går fram mot oss och blinkar likt Jerry Williams på börsen härsknar jag till.(läs gärna om Bono och hans like Jerry i tidigare inlägg)
Jag inser självklart att det är försent att se dem 2009 men vad ska man göra när en kamrat viftar med en biljett till mina drömmars horisont.
Sedan vågar jag erkänna att de låtar jag längtade efter fick jag höra till 90%. De hade kunnat skippa det urvattnade Gloriajammet(Van Morrison) sista tio minuterna och rivit av The American, Upon the Catwalk eller Book of Brilliant things.
Dessutom att tillägna en låt til Henke Larsson var ganska malplacerat med tanke på att det var det enda mellansnacket med substans.ARENAROCK = stora ord.
Tummen upp till Big Sleep, Let It All Come Down, See the Lights. Det som ligger dessa tidigare giganter i fatet är deras backcatalogue som innehåller en diger låtskatt som tyvärr blir alldeles för spretig då det ska komprimeras till två timmar.
Maken till orepat gig av den här kalibern har jag dock aldrig skådat. Men jag fick ändå vad jag tålde i genren ARENAROCK på gott och ont. (Jag älskar hela Once Upon A Timeplattan utom Sanctify Yourself. Nu var det sagt!) Tack Päsa!
