Jag och min älskade far. Skogshuggaren.

Min far är värsta skogshuggaren. Han är pensionerad sen en tid tillbaka. Så där en åtta år ungefär. Han går i skogen med sin två år äldre bror och ser över skogen de har i sin ägo. De är så otroligt olika i sina sätt och det gemensamma förutom samma föräldrar har de sin kära skog som de påtar i. Den ene pratglad, den andre reflektionsfri. Nåväl vem som är vem är skitsamma. Fader Skogshuggaren är mannen med stort M. Han och jag drog riktigt jämnt fram till mina tidiga tonår. Sen hände nåt med honom tyckte jag. Men så här i efterhand var det nog den berömda trotsåldern som drog igång i den förstfödde sonen. I mig! Det måste vara tufft som förälder att få hela sin lilla värld emot sig. Speciellt tufft eftersom man gått hand i hand genom regn och snö, åkt på söndags turer med bilen, åkt pulka, fiskat, byggt lego, kramats osv. Allra mest kommer jag ihåg stunderna i Skogshuggarens knä på lördagarna under Tipsextra. Jag kommer ihåg hur mina ögon sakta slöts i hans hög av hårda knän. Det var mysigt. Den rutiga morgonrocken och dess lukt. Visst regnade alltid på matcherna? Det var alltid Kevin Keegan.
Nåväl, åren gick och jag klippte sönder mina jeans och kallade honom cp bakom ryggen. Efter ett antal år av sorg och besvikelse flyttade jag hemifrån och blev än mer styv i korken och visste bäst i alla världens frågor. Många år har gått, alldeles för många år egentligen.
Jag har växt upp men aldrig blivit vuxen. Jag har aldrig tagit itu med saker jag borde gjort för år och dagar sedan. Visst har jag försökt då panikångest attackerade mig under en tågluff i Ungern. Det blev psykologhjälp men kanske bara för stunden. Jag blev medveten om min laddning och besvikelser. Men jag började aldrig jobba med den ordentligt.

Plötsligt en dag på landet i mitt ständiga föräldrarevoltliv brakade helvetet löst. Sommaren 2007 är en sommar jag aldrig kommer att glömma. Skogshuggaren och jag rök ihop om en tillsynes liten sak. Vad det gällde är helt oviktigt.
Det blev ett smärre kaos där min far försvann, drog, stack med en Lidlpåse i handen gråtandes rakt ut. Jag hade aldrig i hela mitt då 37-åriga liv sett min far gråta. Inte ens när hans egen mor dog, min farmor.
Efter några dagar åkte jag till lägenheten 3 mil bort där jag förmodade att han satt och tryckte. Jag ringde på, dörren öppnades efter en evighet. Där stod han rödgråten och förtvivlad. Jag ville bara prata. Jag ville gräva ner stridsyxan. Jag kände att mina krafter höll på att ta slut i min revolterande kropp. Jag sa att jag aldrig någonsin mer kommer att bråka med honom. - Du är ju min far. -Jag älskar ju dig.
Jag kom på mig själv att jag inte kunde minnas när jag sagt de orden till honom. Vilken befrielse!

Där satt vi två taffliga fäder och grät. Jag kände mig som en femåring då jag kramade om honom snett ovanifrån. Jag inbillar mig att Skogshuggaren blev pappa för första gången på riktigt. Det har nog gått 30 år sedan han och jag kramades på det viset. Det jag inser när vi sitter där tillsammans är att vi är så otroligt lika i våra sätt och tankar. Jag har väl haft mina aningar men alltid kjutit dem åt sidan. Vi är lika envisa i att veta bäst. Men hur ska man göra i föräldrarollen då ens barn börjar "veta bättre"? Ska man diskutera och överbevisa in absurdum? När ska man sila och sålla? Jag har en sjuåring själv hemma som börjat diskutera och slå dövörat till när det inte passar. Kommer det ta 30 år nu innan vi blir far och dotter på riktigt igen? Jag hoppas inte det.

Prestige mot sina egna barn kan aldrig vara bra. Jag är glad för att den där sommardagen kom och räddade oss ur vårt mönster. Monster. Vi pratar aldrig om det som hände men vi sätter oss heller inte längre i dessa situationer. Jag är så lycklig över att ha fått tillbaka min far efter så många år. Jag är så glad att det hände så vi kunde reda ut detta innan han kliver ur tiden. Jag hade aldrig förlåtit mig själv. Jag älskar ju honom. Min pappa.

"You believed in something I couldn´t cope with" m.karlberg 2005