Hålla tillbaka?

Det är jobbigt att visa hänsyn. Jag är trött på hänsyn. Att alltid behöva hålla tillbaka det innersta. Det som gör mig till den person jag är. Jag ska tycka men får inte enligt mig själv och andra tycka för mycket, för brett eller för högt. Det kanske är en outtalad tolkning som bara jag upplever. Jag måste få ett slut på detta. Att hålla tillbaka på det som gör mig till mig gör också att jag drunknar i anonymitet. Visst är det skönt att vara anonym, men inte om jag inte valt det. Jag har svårt att kallprata om ditten och datten. Jag vill vara förbannad utan att skrika. Jag måste få älska det jag älskar passionerat, inte lite lagom. Jag dör. Det finns andra som kräver plats. Helt Ok men jag då? Jag har ju mer att säga. Kanske inte så mycket att göra. Det handlar inte om att vara grannpolis eller bitter det-där-har-vi-provat-förr-så-det-går-intemänniska.
Jag blir bara så arg på människor som söker en konflikt. Inte ett slagsmål bara nåt att själv bli förbannad på.
Som Paul Kelly sjöng en gång i tiden"From little things big things grow".
Människor idag känns som tidsinställda bomber. Även jag. Men bara om inte får tycka och tänka som jag vill utan strid. Men att irritera sig på att cyklisterna på Liljeholmsbron cyklar för fort och vårdslöst är små saker för vissa men stora för andra. Min granne går konsekvent mot cyklisternas mittlinje på bron för att han tycker att allt som har med cyklister att göra är för jävligt. Han bara hoppas att någon ska kroka i honom!? Det är hänsyn det, NOT.

Jag vet att jag tappat tråden och det gör livet ännu bättre. Måste allt vara så tillrättalagt? Undrar om min granne visar hänsyn i andra sammanhang? Nu börjar jag låta som honom.............

Jag vill ha människor runt mig där jag inte behöver tänka mig för så att man inte trampar på någon. Njuta och älska hänynslöst-hänsynsfullt. Ni finns där men för sällan.

Jag tänker inte hålla tillbaka.